det är så konstigt att man kan tycka så mycket om vissa och verkligen hata andra..visst man kan inte älska alla och så men man ger ju alla en chans första gången man ses..de gäller att man tar den chansen då och visar vem man är på riktigt! jag vet en tjej som inte har haft de särskilt lätt nån gång i sitt liv tror jag och när vi träffasdes första gången tyckte jag synd om henne.. inte bara för hennes utseende men också för hur hon betedde sig..nu är hon helt annorlunda värtsta attityden och sånt inte för att jag bryr mig om henne på de viset men vi ser varaandra varje dag så lite respekt måste man ändå visa.. för ett tag sen så hände något personligt i hennes familj men inte ens då kunde jag tycka synd om henne:S jag försökte tänka på va jag sa och gjorde men de kom till en viss gräns då jag inte längre kunde hålla mig jag va tvungen att få ut mina aggretioner så så fort hon gjorde nått så va alla på henne..de va saker som man skulle säga till om vem de än var så de va inte dirket riktat mot henne. men de är så konstigt att man kan se så liten och osäker ut men sen visar de sig att man har världesn attityd, men jag kan förstå i hennes sitts kanske man måste bygga upp ett sånt själförtroende? jag vet inte va jag skulle göra om de va jag som va i den situationen men man märker väll om man inte är gillad av folk i sin omgivning? jag skulle försöka ändra min attityd joch försöka börja om på en ny kula, men hon bara fortsätter på sin och kommer längre ifrån alla andra och de är ju synd.. för henne.

sen finns de dom som man verkligen tycker om jätte jätte mycket :D de finns kanske inte så många sånna i min omgivning men dom jag tycker om älskar jag som bara den! men oftast så känner man på en gång när de är nån man kommer bra överens med och vet att de är nån man kommer tycka om mycket.. men visst man kan ha fel också men oftast har man rätt ;) ikväll ska jag iallafall vara med två av dom jag tycker mest om :D de va allt ha de bra puss och kram